Alltså hallå.
Jag håller på att lära mig att bli mer självsäker och mindre av en people pleaser och det är inte en enkel eller snabb process. Det kräver mycket tålamod, övning och att våga göra fel en massa gånger. Det kräver också att man har vänner som är okej med att man är bambi på hal is när det kommer till det sociala, för om man inte har koll så klampar man ju i klaveret. Jag gör det hela tiden och min kompis M skrattar åt mig och säger att jag ska sluta skälla ut kyparen när han eller hon frågar om jag vill ha pommes till mitt kött.
NEJ JAG VILL INTE HA POMMES AAHHHH!!!!
Okej chill!
Jag minns när jag var liten och var mobbad som attans att läraren sa att om man inte reagerar på det så slutar det. Bry dig inte om det, så tröttnar dem.
FALSKT.
Mobbningen eskalerade och eskalerade.
Jag har berättat tidigare om hur jag hängde runt min lärare Birgittas ben när en kille i klassen sparkade allt han orkade på mina smalben, och hon skrattade och sa att han var nog kär i mig. Sen när man blir äldre så är det ju mer att bli spolad i toaletten och sådant, men allt jag fick höra var bara – bry dig inte om det så slutar det. Var passiv. Reagera inte.
Aggressiv bättre än passiv
Det bara slog mig för några dagar sedan hur extremt falskt det är att passivitet skulle vara bättre, det är det inte alls. Visst att vara aggressiv kan bli väldigt klumpigt, och det kan bli konflikter och man kan framstå som otroligt osäker men…
MEN!
Det gör i alla fall att man sätter NÅGONSLAGS gräns för sig själv och andra och att mobbare inte fortsätter att testa gränserna!
Varför lär lärarna ut till barnen att de inte ska sätta gränser för sig själva? För att de inte vill ha massa konflikter i klassrummet såklart, jag har skrivit tidigare om temat “vuxna som inte gör något.” Jag känner redan nu hur pulsen går upp för att det här är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat men alltså tänk en arbetsplats där mobbning pågår. Det här förekommer ju bland vuxna också ellerhur? Tänk hur det skulle se ut om den utsatta INTE var PASSIV, inte låtsades som ingenting och bet ihop och led i det tysta! Tänk om den utsatta tog konflikten och lät det ta hus i helvete!
Det är inte den BÄSTA lösningen på något sätt men det är helt klart bättre än att vara och förbli PASSIV, jag är helt säker på det. Det här året har jag i min “assertiveness training” tagit alla konflikter som dykt upp och resultatet har blivit att jag fått bättre självkänsla, bättre självförtroende, mer respekt bland de jag jobbar med, jag har fått mer av vad jag vill ha och jag är MYCKET gladare och nöjdare med min tillvaro.
Såklart vill jag inte vara helt aggro eller så (och det är jag inte), utan harmoniskt självsäker men att sätta gränser för sig själv är verkligen steg ett oavsett hur det görs!
Läs mina inlägg om people pleasing här:
Och gud så rätt du har! Är evigt tacksam att jag hade turen att ha en styvfar som lärde mig att stå på mig och ge svar på tal när mina s k bröder mobbade och tråkade mig. Det gav mig övning inför framtida översittare.
Ge svar på tal, vässa dina sarkasmer och sparka tillbaka. Det hela är symptomatiskt för hur samhället danar flickors beteende – le, lägg huvudet på sned och reagera inte. Var behaglig och inte besvärlig. Någon som tror att pojkar som mobbas får samma råd – att inte göra något? Det har jag svårt att tro.
Det har ett pris, man ses som besvärlig, grälsjuk och argsint kvinna men jag betalar det priset 1000 gånger hellre än blir trampad på. Ta ingen skit och låt inte elaka små (mest män) människor komma undan med “men jag skoja ju bara, lite humor får man tåla.” Elakheter ska bemötas, antingen rakt på eller med ännu elakare sarkasmer. Mig har det kostat mina bröder som jag helt bröt kontakten med förra året när jag fick nog en gång för alla av deras ovilja att acceptera mig för att jag har åsikter, uttrycker dem och inte ber om ursäkt för det heller.
Sedan är det ju en balansgång man får öva på, att ta i med för mycket aggressivitet mot en serveringspersonal för att hen ställer en vanlig fråga kanske inte är riktigt rätt väg att sätta ned foten. Men man får öva och man lär sig med tiden (jag börjar närma mig 60-strecket så jag har fått öva några decennier).
Stå på dig – annars gör någon annan det är en bra devis…
Underbart inlägg! Precis vad jag behövde. Känner igen mig som fan.
Lycka i punktform 🙂
DACC
Tack för detta insiktsfulla inlägg, det kom så lägligt för mig just nu. Jag försöker ideligen sätta mina gränser, säga stopp och hävda min (lagliga) rätt och så körs jag över och övertalas med känslomässiga finter och går med på sånt jag inte vill. Och kvar står jag och är besviken på mig själv för att inte ens jag står upp för mig själv. Det är inte lätt!
Jag kämpar också med det här att agera eller reagera i liknande situationer. Jag läser om vipassana-meditation nu och där hävdas att man inte ska reagera ifall någon är elak mot en, men nog agera. Jag vet inte, för mig känns det för passivt det med. Har du några tankar kring det, du som mediterar och har bekantat dig med just Vipassana? Jag tänker att vi har ju en moralisk plikt att agera normativt också, att visa att här har vi nolltolerans mot ex mobbning? Jag går nu i terapi i vuxen ålder för att äntligen bearbeta en hel uppväxt av mobbning, som nog får man säga rejält begränsat alla aspekter av mitt liv, och i ljuset av det känns det inte rimligt att “agera” passivt mot just mobbning. Ner med foten och kväs genom reaktion, I say.
Man har rätt att reagera men det kan ju komma ifrån en inre säkerhet, ett inre lugn. Eckhart Tolle skiljer på ett “ego-nej” och ett “high quality no”. När man säger nej “inifrån” och verkligen menar det så lyssnar folk utan att man behöver komma med någon förklaring. Säg bara nej nästa gång, se han eller hon RAKT i ögonen och var helt tyst.
Om man inte definierar sina gränser, och star upp för dem…så vet man ju inte var de går…och till slut vet man inte vem man är, och vad som är ok.
Har också fått rådet att strunta I mobbare. Fast jag hade nog inte klarat att slå tillbaka. Kanske borde lärt mig boxning – inte för att slåss, men för attityden…? (spånar lite, bara).
Jordan B Peterson tog upp ämnet i ett kapital i sin bok 12 rules for life innan han mös med Annie Lööf i Skavlan och Margot Wallström tyckte han kunde krypa under en sten. Apropå vuxenmobbning 🙂 Många som har åsikter om honom men intressant läsning vad man än tycker om honom. Rekommenderas.
Jag är ett Jordan fan, my father from another dimension 🙂
Misstänkte att du gillade honom ??. Så skönt med någon som kan vara så befriande rak som honom och dessutom med knivskarpt intellekt. Är så fascinerad över hur han väger varje ord han säger och inte uttalar sig om sådant han inte tänkt igenom ordentligt istället för massa floskler.
En positiv kommentarer här. Mitt syskonbarn, sju år, blev mobbad i skolan för inte så länge sedan. Han bet ifrån, bokstavligen, och lämnade mobbaren med rejäla märken. Det positiva i det här var att både lärarna och föräldrarna stöttade honom efteråt. Det blev så klart repressalier, men all auktoritet stod på mitt syskonbarns sida, gav honom tummen upp för att han sa ifrån. Så kanske, kanske är en attitydförändring på gång? Vi får hoppas. Tack för ett intressant inlägg, Martina!
Jäkla skit att lägga på den utsatta att ”du ska reagera si eller så”!
Det som man har kunnat bevisa vetenskapligt hjälper mot mobbning är NOLL TOLERANS. Det är inte ditt fel för att du blev arg eller ”lät dig köras över” eller hur du reagerade på mobbing som åttaåring. Det är upp till alla oss vuxna att slå ned på minsta lilla mobbningstendens. Alltid bra att som vuxen fundera över hur man kan hantera en situation och givetvis bra att hjälpa barn att hantera otäcka saker också – men viktigt att det är aldrig ett barns fel att det blir mobbat.
❤️
/en som aldrig varit mobbad och önskar att ingen någonsin blev det.
Visst kan du använda mindfulness i situationer som den där du reagerar som i pommes exemplet? Att vara närvarande, lyssna in dina känslor(som om jag förstår dig rätt kanske inte har med servitörens fråga att göra egentligen) och aceptera dem, samt därefter svara så som du vill bemöta människan som frågade om du ville ha pommes. Det leder inte till people pleasing men till medvetet handlande mot dig själv och andra.
Det kan jag, och jag är inte så hysterisk som jag framställer mig själv mycket är att jag skämtar 🙂
Det glädjer mig att höra. Dock tycker jag att sådana metoder och sätt att förhålla sig till sig själv och livet var mer synligt här i dina texter för några år sedan. Du kan även ibland i högre grad ta fram loving kindness som ett fokus i det du skriver om interaktion. ?♥️
Mer loving kindness tidigare?
Ptja vad jag har ändrat är att visa mer av mig själv och framförallt min humor, och den tolkar folk hejvillt har jag märkt 😀
Ja visst, så är det ju när vi talar, skriver, målar en bild, sjunger en sång osv, att mottagaren gör sin tolkning utifrån det som uttrycks mer eller mer tydligt.
Jag läser det du skriver och försöker inte gissa om du menar något annat.
Att jag lägger mig i tråden är för att jag genom att läsa din blogg flera år och diskutera ganska djupt med dig, vet att du har erfarenhet och kunskap om hur man kan nå längre genom att agera just medvetet. Så jag fortsätter mitt allvarliga tonfall ? , Passiv kan vara bättre än aggressiv. Vara medvetet närvarande i situationen, aceptera sina känslor och tankar, agera om det är nödvändigt men avstå annars. Inte låta sig kuvas eller utnyttjas men inte heller agera ut rädsla och smärta genom ilska och agressivitet mot den andre.
Jag tänker när jag läser ditt inlägg att du når ut så stort genom så många läsare och att du har en massa kunskap Det är därför jag envisas med att svara på det du faktiskt skriver.
Ja jag uppskattar din feedback Carin det är alltid välkommet och intressant att se sin text genom någon annans ögon. Jag är helt okej med ditt allvarliga tonfall!
?
Folk är sjuka, inte nog med att många mobbar, de skrattar också samständigt i grupp också under mobbingen. Ett slags metalliskt skratt. Ofta verkar mobbarna även ha runda, bleka och oattraktiva ansikten.
Min kusin blev mobbad på mellanstadiet och fick rådet av de vuxna att strunta i det. Det gjorde han inte. Han gav mobbaren en fet smäll mitt i plytet. Sedan var det färdigmobbat.
STARKT! 😀
Den här boken är bra läsning för alla: Mobbning på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka med hedern i behåll.
https://www.adlibris.com/se/bok/mobbning-pa-arbetsplatsen—handbok-i-konsten-att-sla-tillbaka-med-hedern-i-behall-9789147096312
Psykologer rekommenderar alltså INTE att man ska vara passiv.
Jag blev mobbad på min förra arbetsplats. Det började efter att jag kom tillbaka efter en 9 veckors sjukskrivning (Utmattningssyndrom) Ingen på min avdelning pratade med mig under de tre första månaderna då jag var deltidssjukskriven. Vissa hälsade knappt. Jag blev då ännu vänligare, typ fjäskig, mot de värsta elakingarna. Jag ville ju så gärna vara en del av gruppen igen. Trodde på allvar att jag hade gjort något som fick dom att bete sig så emot mig. Jag tog på mig skulden, precis som mobbare vill att man ska göra.
Men, som tur var så gick jag samtidigt i terapi hos KBT terapeut, så efter tre månader så fick jag fick modet att “slå tillbaka”. Det tog hus i helvete, minst sagt. Utfrysningen övergick till fullskaligt mobbningskrig. Jag var livrädd. Kräktes inne på toaletten flera gånger innan möten med min chef (mobbningsledaren) och HR chefen. HR och t. om. skyddsombudet tyckte att JAG var delskyldig till att stämningen på avdelningen var som den var. Att jag “kanske kunde bjuda till lite” och “det är alltid två som träter”
Efter sammanlagt nio månader av mobbning så lämnade jag arbetsplatsen. På ett sätt så kändes det som att min chef vann. För det var ju det hon ville hela tiden, att jag skulle sluta. Men jag vann tillbaka min självkänsla. Och jag fick övriga kollegor och chefer på andra avdelningar att se vilken destruktiv avdelning som jag jobbade på. Det ledde också till ett slags “meetoo” fast om mobbning. Fler personer som råkat ut för min fd chef vågade kliva fram och berätta.
Det var verkligen ingen lätt erfarenhet, och jag tror inte att jag klarat det utan min KBT terapeut. Men nu 1,5 år senare så känner jag mig faktiskt som vinnaren 🙂
Det här känner jag igen så himla väl, och det låter som total fiction säkert för någon som inte har varit med om det själv. Brrr…!
DU vann för att du tog konflikten och stack därifrån, hejja dig!
“Ansåg att det var elevernas eget fel
– Det som förvånat mig mest var att den kollegiala lojaliteten bidrog till att utsatta elever inte fick den hjälp de har rätt till, säger Hélène Jenvén, som såg att det fanns lärare som ansåg att vissa elever själva försatte sig i situationer som gjorde att de blev utsatta….”
https://www.oru.se/nyheter/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-2017/starka-lararnormer-styr-hur-krankta-elever-far-stod/
http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?dswid=gtm_autoEvent_1489054782830&pid=diva2%3A1069568&c=1&searchType=SIMPLE&language=sv&query=Utsatta+elevers+maktl%C3%B6shet&af=%5B%5D&aq=%5B%5B%5D%5D&aq2=%5B%5B%5D%5D&aqe=%5B%5D&noOfRows=50&sortOrder=author_sort_asc&onlyFullText=false&sf=all
Bra läsning från en gammal kurs som ingick i min specped!
Litteratur
Obligatorisk litteratur
Arbetsmiljölagen – med kommentarer i lydelse från den 1 augusti 2002, AFS 1994:1 Arbetsanpassning och rehabilitering, AFS 1993:17 Kränkande särbehandling i arbetslivet
Solna: Arbetsmiljöverket, (2002), ca 50 s
Berlin, Eva & Enqvist, Jan (2002)
Mobbningsboken. Stoppa mobbningen på jobbet. Stoppa mobbningen i skolan.
Stockholm: Arbetsmiljöforum, 250 s
Björk, Gunilla (1999)
Mobbning – en fråga om makt?
Lund: Studentlitteratur, 170 s
Eriksson, Björn; Lindberg, Odd; Flygare, Erik & Daneback, Kristian (2002)
Skolan – en arena för mobbning. Skolverket 02:726.
Stockholm: Liber, 130 s
Fredriksson, Ann & Fredriksson, Marianne (1995)
De elva sammansvurna. En bok om gruppens psykologi eller en berättelse om människors gemenskap.
Stockholm: Wahlström & Widstrand, 142 s
Jordan, Thomas & Lundin, Titti (2001)
Att varsebli, tolka och hantera konflikter på arbetsplatsen. Vägar att synliggöra våra utvecklingsmöjligheter
Göteborgs universitet: Centrum för Arbetsvetenskap, Arbetsrapport 2001:1, 160 s
Lennér Axelson, Barbro & Tylefors, Ingela (1996)
Om konflikter hemma och på jobbet
Stockholm: Natur och Kultur, 327 s
Tack så mycket lc!
Ja!! Blir så taggad att sluta vara snäll och överdrivet tillmötesgående nu. Vem ger mig en medalj för det liksom. Förresten, vad var det boken du hade läst i ämnet hette och vem har skrivit den? Har för mig den hette typ “Not nice” men är osäker. Tack för toppen innehåll som vanligt när jag har vägarna förbi din blogg.
It’s better to respond than to react.
– David Perlmutter.
Det du skriver om att man blir lärd/tillsagd att om man är passiv så går det över, får mig att tänka mer ‘att om jag inte respekterar mig själv, varför ska andra människor göra det? ‘
Så jag tror att det är viktigt att vara medveten om vart ens egna gränser går och vad man är villig att acceptera eller inte, och vara tydlig med dessa. För annars kommer andra personer fortsätta träda över gränsen.
Sen tycker jag verkligen inte om konflikter, även om jag älskar diskussioner/debatter… Men du Martina inspirerade mig precis till att försöka sluta undvika vissa konflikter, och även om man inte måste gräla/bråka, kan det åtminstone ha varit skönt att ha markerat/satt ner sin fot, åtminstone av respekt för sig själv.
Jag gillar inte heller konflikt eller att bråka, men markera tror jag bara är bra. Och stå upp för sig själv och sina åsikter, never back down!
Intressant inlägg! 🙂
Hej!
Håller helt med dig. Jag förstår precis hur du känner. Tycker själv det är svårt. Jag har blivit mobbad i vuxen ålder av en medarbetare som tyckte jag tog för mycket plats och även av en chef som hade psykopatiska drag. Har efter dessa erfarenheter jobbat på min självkänsla men jag känner fortfarande att jag duckar och jag är trött på det. Jag vill kunna vara stolt, hålla huvudet högt och inte vara rädd längre. Människor som vill trycka ned andra kommer man träffa på hela livet och jag vill kunna lära mig att hantera det. Hur jobbar man med det? Antagligen med sin egen självkänsla och att sätta gränser som du säger…jobbigt dock om det är din chef som du måste ducka för…
Ja du… det är läskigt som attans!
Så himla sant!
Jag blev också itutad att man skulle vara passiv som mobbad. “Ignorera så tröttnar de”.
Nä, de tröttnade inte på NIO år.
Jag har lärt mina barn att det aldrig är ok att börja ett bråk, men lyssnar inte folk på ett första Nej så har de full rätt att försvara sig. Och nåde den lärare som ger sig på dem och ger dem skulden för att de står upp för sig själva!
Passivitet leder aldrig till något positivt.
Så sjukt irriterande att fler har fått höra “ignorera så tröttnar de” alltså ALLA sa det till mig. Det är bara att ignorera… sämsta rådet jag har fått i mitt liv tror jag.
Åh en räkning, nej det är bara att ignorera. Åh jag är sjuk, nej det är bara att ignorera så försvinner det nog.
Det där rådet funkar ju inte på någonting, NÄR är det ens ett bra råd att ignorera? NEVER!
Bra! Tjänar ingenting till att göda mobbarnas ego, göd ditt eget istället!
Jag arbetade förut med en man, 25år äldre än mig, som hade extremt svårt för att jobba med yngre kvinnor utan att ge gliringar och smått elaka svar på frågor. Men jag vägrade finna mig i det. Såg hur vissa av mina kvinnliga kollegor blev ledsna men sa inget och det tänkte jag inte finns mig i. Är helt horribelt att en man över 60 är taskig mot yngre kvinnor på arbetsplatsen! Så först sa jag ifrån och sen gick jag och pratade med chefen. Chefen tog in honom på rummet och pratade förstånd med honom och sen blev gubben tyst som en mussla i flera dagar. Ha!
Haha najs! 😀
Håller helt med! Att vara passiv och inte “ge igen” i en mobbingsituation är inte bra. Jag har alltid haft ganska häftigt humör och aldrig kunnat vara tyst. Har “försvarat” offret i mobbingsituationer och om jag själv känt mig påhoppad reagerat rätt starkt… Med hjärtklappning och ångest efteråt. Hade varit bra att lära sig att reagera, men kanske lite lugnare. 🙂
Ibland önskar jag att jag kunnat “anpassa” mig mer för att passa in för det kan bli ganska ensamt att verkligen vara den man är men i längden finns det nog inget annat som håller!
Alltjämt, “vad tjänar detta för syfte?”
Verktyg: Sun Tzu – The Art of War
Håller absolut med! Det märkliga är att du oftast skriver om det som jag just vid tillfället reflekterar mycket över. Känner mig också som Bambi på hal is. Reagerar alldeles för kraftigt ibland men under hela min uppväxt och en bra bit in i mitt vuxna liv har jag alltid varit passiv…tänker bara på vad mycket ilska jag hunnit samla på mig under den tiden. Kanske därför reaktionerna är så kraftiga nu.
Ja det är samma här, svårt att ställa in volymen rätt men det kommer med övning tror jag 🙂
Precis! Det är lite av ett återkommande problem hos mig har jag märkt, just det här att hitta en balans i saker, ett mellanting. Balans är mitt ledord detta år?!
100 gånger ja!!! Som den kända citatet av eleanor roosevelt: ”no one can make you feel inferior without your consent.” Det är VI som avgör hur andra behandlar oss. VI som sätter standarden. Jag har funderat på en grej… jag tror att andledningen till varför jag (& jag tror många andra också) blev så extremt passiv och mesig är pga alla new age böcker jag läste. Allt det här med att döda ditt ego och inte reagera på negativitet… men egot är en key component i bra självförtroende och självkänsla. När den känner att någon inte behandlar oss rätt så ryter den ifrån direkt! Den är egot som säger att vi är värda mer och inte ska ta någon skit! Lite ego är livsnödvändigt!!
Ja lite ego är nödvändigt, att vara helt passiv i allting är verkligen ingen bra strategi.